I förmiddags begav jag mig till Liljeholmen för helgens sista pass. Efter gårdagens genomkörare med en hård Anny så kände jag mig ganska mör men gav mig fan på att jag skulle få till ett bra pass. Och fortsätta pressa ben, bröst, tricpes, mage och kondition.

Sagt och gjort. Ökade på benpress till någonstans runt 80 kg, helt utan problem. De va ju så klart galet jobbigt men jag gjorde det. Och begav mig raskt mot magmaskinen och nötte den ett tag. Det är underbart att känna känslan av en stark mage mot en tidigare ganska slapp. Fortsatte med vadpress, jag gillar INTE vadpress då det påminner om krampont jag får ibland på nätterna och det är då inte skönt. Men jag kämpade på bra och ökade tom på vikten ganska hårt. And I did it! Just då kände jag mig ganska bäst!
Fortsatte med triceps med hantlar, 10 kg för att vara exakt. Tugnt va de, och det sista lyftet höll jag på att få hantlen i huvudet.



Här bemästrar jag en annan akilleshäl, bröstet. Jag har en tendens till att slappa till när jag gör det ensam, men efter gårdagens bänkpress va de piece of cake today.
Innan finalen körde jag tricepspress, väldigt nära maxvikten. Då tappade en mamma o hennes 2 döttrar hakan och bara stirrade. Jag sträckte på ryggen och kände mig stolt, nästan så där övermäktigt stolt. Och den känslan fick följa med till löpbandet. Men all positiv energi va 2 km i 10% och 15% lutning en enkel match.



Det syns inte så tydligt, men tröjan va fullkomligt genomblöt och jag huvudet bara rann det av.



Och efter sådanna väl genomförda pass blir jag jätteglad. Även om jag inte bjöd på Sveriges allra största leende.

Nu tar jag helg från träningen, men imorgon kör vi igen. Då är det cross som gäller!