Så har jag sakta men säkert under de senaste åren lagt på mig ganska många överflödiga kilon. Många olika faktorer har spelat roll. Jag flyttade hemifrån, jobbade mycket och hann väldigt sällan laga ordentlig mat, jag blev sedan sambo och då kom dom där sambokilona många talar om. Men största faktorn måste ha varit den stora knäoperationen jag gjorde. Va sängliggande ett tag och rörde mig begränsat men hade god aptit. Det har resulterat i att kroppen vägt lite för mycket. Dum som jag är ibland trodde jag att det skulle försvinna enkelt av sig själv, bara jag började röra på mig. Och med röra på mig menar jag typ promenad 1 gång om dagen. Men verkligheten är inte riktigt så enkel. Nej det skulle visa sig vara mycket svårare än så. Därför bestämde jag mig ganska snabbt för att inte sätta några större tidsmål eller för hög press på mig själv. För jag tänker så här, tog de 4 år att gå upp dessa 30 kilo, varför får det då inte ta 4 år att gå ner dom? Ganska snabbt bestämde jag mig för att göra detta på Mina Villkor. Satte därför upp små delmål, på obegränsad tid. Vid varje delmål skulle jag belöna mig själv. På ett eller annat vis.
För mig har dieter, större kostförändringar eller lägga mig på operationsbordet aldrig varit ett alternativ. Men med det sagt menar jag inte att det är fel för någon annan och att alla ska följa mig. Vi är olika individer som fungerar på olika sätt inget är kanske mer rätt än något annat. Jag bara tror att om man vill uppnå en långvarig förändring måste träningen ha den största betydelsen. Men det är bara va jag tror.
Hur som helst, träningen. När jag började i Maj 2010 så tyckte jag det va förbaskat kul. Men den glädjen va nog ganska kortvarig. Blev så frustrerad när det liksom inte hände något. Varken med kroppen eller orken. Jag försökte gå ett par gånger i veckan, men om man inte verkligen vill blir träningen heller inte bra. Hur mycket man än försöker. Men sen hände något, jag bestämde mig nog för att klara detta. Jag bestämde mig för att prova nya saker och fann en träningskompis och en ny favorit träning. Glädjen kom tillaka och det syntes både på kläder och vågen.  Men jag gjorde en viktig sak. Jag ökadade successivt och började från botten. Det funkar inte om man siktar för högt och går ut för hårt på en gång, kroppen är nog mer mottaglig för skador och överbelastningar. Det är det sista jag vill. Jag vill ha en frisk kropp och välmående inre.
Jag har sakta men säkert byggt upp min kropp, min styrka, min kondition, mitt fokus och min ork. Jag har ett hårt träningschema nu, men JAG har själv gjort det. JAG styr över den. Jag har kommit till den punkten då jag tränar för att jag tycker det är sjukt kul. Jag gör det för att jag själv vill och inte för att jag måste. Jag gör det för min framtid och för mitt välbefinnande. Jag tror att det är därför jag orkar köra många pass i veckan, lite för många tycker en del.

Min träning har blivit en livsstil, den har blivit en del av mig. Jag är stolt över vad jag åstakommit och jag trivs bra med denna Madeleine som finns här nu. En del säger att jag inte ska låta det gå till en överdrift, men jag strävar inte efter att bli en SIZE 0, jag vill heller inte vara ett benrangel med enbart muskler. Det är inte alls mitt mål. Mitt mål är att ha en i min ögon snygg kropp med lite muskler och lite gos att ta i och en hälsosam vikt, och när jag nått den kommer vågen inte komma fram så ofta. För det är viktigt att inte stirra sig blind på vågen, det viktigaste är att fokusera på det som får en själv att må bra. Just nu är det träningen. SATS är min fristad. Där kan jag va mig själv, där finns det ingen som är bättre än mig. Där finns bara jag.

Jag tränar inte längre för att gå ner i vikt, jag tränar för att nå min drömkropp men viktigast av allt för det för mig att må bra. Men jag skulle ljuga om jag sa att det hela tiden varit så.

Jag har snart klarat detta och jag vet att fler kämpar. Hoppas och tror att jag kanske kan vara lite inspirerande för andra som är i samma eller liknande situation.

Har ni synpunkter, funderingar eller bara vill dela med av hur ni gör, så gör det gärna. Va anonyma om ni så önskar. Jag dömer inte, är mest nyfiken på hur andra tänker och agerar.